- "Samma dag som Tyskland invaderat Polen, 1 september 1939, gick Sveriges statsminister Per Albin Hansson ut i radion och talade till folket:
” Medborgare! Det förfärliga som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas ifrån har inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut. Vi ha att konstatera detta ohyggliga faktum och det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna vid tanken på vad detta kan föra med sig av vånda och ve för en redan förut sargad och pinad mänsklighet. För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar. ”
Genom detta tal slog statsminister Per Albin Hansson fast vad som skulle bli samlingsregeringens primära målsättning under hela konflikten: att till varje pris hålla Sverige utanför kriget. Detta mål kom att vara överordnat önskan om att Sverige skulle förhålla sig neutralt. "
Just det, neeeutralt, Sverige och Schweiz 4-ever. Fan vad jag är tacksam över det, så sinnessjukt tacksam.
- "För att Tyskland skulle kunna kommunicera med sina ockupationstrupper i Norge var det nödvändigt att hyra svenska telefonlinjer. Dessa kommunikationer avlyssnades av föregångaren till FRA i Sverige. Vid försvarsstabens Kryptodetalj IV lyckades matematikprofessorn Arne Beurling knäcka den tyska kodmaskinen Geheimfernschreiber redan 1940. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland som kände till att ett angrepp på Sovjetunionen var nära förestående. Våren samma år läckte Sverige denna information till de Allierade genom Storbritannien."
"Under hösten 1941 och vintern 1942 gick rykten om tyska förberedelser för ett anfall på Sverige. I februari 1942 inträffade februarikrisen, då tyskarna började bygga upp en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige, eftersom Hitler var missnöjd med det bristande svenska stödet till krigföringen, och för att han inte trodde att Sverige skulle försvara sig mot britterna om de invaderade (genom Norge). Detta visste man i Sverige, eftersom den svenska underrättelsetjänsten knäckt de tyska koderna och kunde läsa de tyska diplomatiska telegrammen. Som svar på detta mobiliserades totalt trehundratusen man i en jättelik militärövning i Jämtland i trettiogradig kyla. Man uttalade även till det finska sändebudet i Stockholm att Sverige skulle försvara sig mot britterna i händelse av invasion, i hopp om att tyskarna skulle snappa upp detta, (vilket också skedde)."
Sug på den lix! Hej, vi kunde ha dragits med i kriget om det inte var för avlyssning!
Nu säger jag inte att jag vill att alla ska bevakas till höger och vänster, men ändå ibland hugger det tvåeggade svärdet ganska rätt... typ...
- "En annan händelse av vikt vid denna tid var bombningen av Pajala 21 februari 1940, då en grupp sovjetiska bombplan navigerade fel, och släppte sina bomber över vad de trodde vara Rovaniemi i Finland. Bomberna missade byn med liten marginal och ingen person skadades. Dock förstördes bland annat en lada av en brandbomb och sommaren 1940 betalade Sovjet ut skadestånd till Sverige för det skedda."
Efter som ingen dog måste man ju få säga HA-HA-HA! Vafan, bara uttrycket "bombningen av Pajala" är ju helt sjukt rolig. Vadå bomba Pajala? Ryssarna alltså...
- "I samband med Vinterkriget sökte även de allierade (Frankrike och Storbritannien) att blanda sig i leken. De föreslog Norges och Sveriges regeringar att de skulle tillåta en transitering av en allierad expeditionskår på 50 000 man till Finland. Den svenska regeringen antog, att de allierades bakomliggande syfte var att ockupera de svenska malmfälten, och därigenom stoppa exporten av järnmalm till Tyskland, varför regeringen röstade ned förslaget. (Misstankarna mot de allierades avsikter stärktes av att de begärde transitering över både Norge och Sverige genom malmfältsområdet och inte endast över norska Finnmarken.) En allierad expeditionsarmé på svensk mark skulle naturligtvis leda till att Sverige skulle dras med i kriget mot Tyskland, antingen på de allierades sida eller som bundsförvant med axelmakterna, beroende på om regeringens misstankar med expeditionsstyrkeförslaget hade visat sig vara korrekt eller hade visat sig vara helt ogrundat."
"De allierade var vid denna tidpunkt i enlighet med den av historiker väl dokumenterade Plan R4 på väg att skicka sina egna styrkor mot Norge (och eventuellt Sverige) men den tyska invasionen hann före. Utrikesminister Christian Günther fick samma morgon klockan 6.00 och igen 8.00, besök av tyske sändebudet i Stockholm, prinsen av Wied, som redan 7 april fått sina förhållningsorder av Joachim von Ribbentrop, att ge utrikesministern en uppteckning av följande krav:
- Tyska regeringen förväntar att Sverige skall iakttaga den strängaste neutralitet och avhålla sig från alla slags åtgärder som riktar sig mot Tysklands besättande av Danmark och Norge, i synnerhet militära mobiliserings- och uppmarschåtgärder.
- Tyska regeringen anhåller att svenska krigsfartyg i sitt eget intresse t.v. inte rör sig utanför svenskt territorialvatten (3 sjömil) i Kattegatt, Öresund och den svenska sydkusten fram till Karlskrona. Sedan läget klarnat skall denna inskränkning i rörelsefrihet för de svenska krigsfartygen åter upphävas.
- Tyska regeringen förväntar sig att telegram- och telefontrafiken till de i Norge befintliga tyska myndigheterna över svenska ledningar inte förhindras. (Haha, in their face)
- Tyska regeringen förväntar att järnmalmsleveranserna till Tyskland skall upprätthållas och engelskinspirerade sabotageåtgärder förhindras.
Redan klockan 9.00 sammanträdde regeringen kort, innan de for till kungens våning där även kronprinsen och hans son, prins Gustaf Adolf befann sig. På eftermiddagen gav Günther regeringens svar till Tyskland. Sverige skulle hålla samma neutralitetspolitik som de redan flera gånger under kriget deklarerat, och skulle vidtaga de åtgärder som krävdes för att försvara denna. I övrigt meddelade regeringen att den gick med på Tysklands krav.""Efter invasionen (av Norge alltså) kom nya tyska krav på transitering av tysk personal och utrustning genom Sverige till de tyska trupperna i Norge. Regeringen sa först nej till denna trafik men innan förhandlingarna var avslutade tillät man, från den 16 april till den 10 juni 1940, att cirka 300 tyska sjukvårdare och 400 ton material skickades till Norge. I efterhand kom det fram att många av dessa sjukvårdare i själva verket var vapen- och radiospecialister. Man tillät även transport av tyska sjömän från sänkta örlogsfartyg från de ockuperade delarna av Norge till Tyskland, trots norska protester att dessa borde interneras. Norge fick även avslag på sin förfrågan om krigsmateriel från Sverige med motiveringen att hjälpen till Finland tömt förråden till den grad att man knappt hade så att det räckte till de egna trupperna. Dock bör nämnas att tyska plan som flög in över gränsen till Sverige sköts ner utan varningsskott, något den tyske befälhavaren i Norge noterade i sin krigsdagbok"
Angående det här att Sverige skulle vara "tyskvänliga" under andra världskriget. Det är väl jävligt lätt att sitta och säga att man skulle gjort si eller så, men är man helt jävla omringad av nazister så gör man nog bara så gott man kan. Jag skulle lätt fattat samma beslut.
- "Den 5 augusti 1943 stoppades transiteringarna till Norge slutligen. Krigslyckan hade vänt för Tyskland och i Sverige såg man sig inte längre tvingade att tillåta dessa transporter till det ockuperade Norge. Detta var en del av en omsvängningen av den svenska utrikespolitiken till förmån för de allierade, och som ett tecken på de försämrade relationerna med Tyskland sköts ett par svenska kurirplan, som gick med handelsvaror (bland annat kullager) till Skottland, ner av tyska plan, (en handel som pågått under hela kriget)."
- "1943 var också det år som utbildningen av de så kallade polistrupperna organiserades bland norska och danska flyktingar i Sverige. Officiellt handlade det om poliser som utbildades, för att efter krigsslutet kunna hålla ordning i de befriade länderna. I verkligheten utbildades polistrupperna som reguljärt infanteri, och den 5 maj stod till och med en division svenska bombplan målade i danska färger, och med danska piloter utbildade i Sverige, redo att ta del i befrielsen av Danmark. En del norska polistrupper flögs till och med till Kirkenes i transportplan från det amerikanska flygvapnet tidigt 1945, innan kriget har tagit slut. Sverige stod även redo att aktivt gå med i kriget genom Operation rädda Danmark, en operation som avblåstes den 5 maj 1945 då de tyska styrkorna i Danmark kapitulerade."
- "Regeringen hade i februari 1939, av hänsyn till den allmänna opinionen, sett sig tvungen att avvisa judiska intellektuella flyktingar. Härvid spelade resolutioner vid Uppsala, Stockholms och Lunds universitet en avgörande roll. Studenterna hänvisade till arbetslösheten bland akademikerna. Men det rådde också en ganska allmän enighet bland det svenska folket om att en större invandring av judar inte var önskvärd. Man ansåg att integrering skulle bli svår och det höjdes röster som varnade för att följden kunde bli utbrott av antisemitism.
Kriget och insikten om allvarliga förföljelser av judar ändrade situationen. Hösten 1942 lyckades ungefär 500 norska judar fly till Sverige. Under 1943 tog Sverige emot nästan samtliga av Danmarks 8 000 judar. Vid upplösningen av den danska regeringen under sommaren 1943, hade de tyska myndigheter beslutat att deportera den dansk-judiska befolkningen till koncentrationsläger. Nästan samtliga judar, över 7 500, transporterades framgångsrikt över Öresund i en omfattande räddningsinsats. Väl i Sverige gavs de asyl och togs om hand. Många kom att stanna i Sverige efter kriget. Aktionerna möjliggjordes av Sveriges neutralitet."
I can quote forever, men det kanske räcker sådär?
Riktigt intressant.
SvaraRadera