Mina två livslånga rädslor:
1. Bli stucken/biten av nån insekt. En gång när vi var ute på nån bilsemester flög en geting in i det öppna fönstret och började psyka min storebror David. Han fick världens panik och började skrika och vifta, det kan man ju förstå. Ingen fattade riktigt vad som hände och hur som helst blev han stucken. Han var helt förstörd och jag var livrädd. Ända sedan dess har jag fått för mig att det värsta som han hända en är att bli stucken av en geting. Hela sommaren är det bara dodge, dive, duck, dip and dodge som gäller och jag har gjort mycket stunts för att klara mig undan dom jävlarna. Jag har emellertid lyckats rätt bra, vad jag vet har jag aldrig blivit stucken i mitt liv. Jag har inte heller blivit attackerad av någon broms, fästing eller annat snusk.
Rädslan för att bli stucken däremot har ökat mer och mer för varje år. Nu är det nästan så att rädslan rimligtvis är värre än sticket/bettet. Därför är vinterhalvåret det bästa jag vet. Man slipper svettas och man slipper alla jävla getingar.
2. Knivarna i en matberedare. Min mamma har alltid tyckt att jag ska respektera allt möjligt och det har vi väl tjafsat om en del. På en punkt har hon dock varit stenhård: råkar du nudda knivbladen som sitter i matberedaren kommer du förblöda och dö. Så fort hon plockat fram matberedaren har det varit ett allvarligt blickutbyte följt av varsam hantering och dödsångest.
Man fick absolut inte lägga ner knivdelen i diskvattnet, då kanske man inte såg den när man skulle diska = då kunde man råka nudda den i vattnet = ond bråd död. Den här känslan förföljer mig än idag. Som igår, då jag skulle göra rotmos. Hade ingen potatispress så jag fick plocka fram matberedaren och vaaaarsamt placera den på köksbänken, vaaarsamt lägga i alla rotsakerna och sen när det var klart, vaaaarsamt lyfta kniven och skölja den under kranen, livrädd såklart. Ställde ifrån mig den långt in mot väggen, rädd för att jag kanske skulle råka knuffa ner den och kapa av mig alla tår. När jag sedan diskade den (läs paniskt slog på den med diskborsten) och sen vaaarsamt torkade den trodde jag att jag skulle börja gråta av ångest. Sen packade jag tillbaka alltihop och ställde tillbaka den i skåpet. Tror jag ska köpa en potatispress.
En helt annan sak är dock att det här är en lyckans dag. Idag blir jag förhoppningvis Faster Anja.
Yeey! Jag skriver förhoppningsvis för att min bror Mårten har lite av den här Man ska inte ropa hej..-attityden och det har smittat av sig på mig en del också... Det är ju bra också, man kan aldrig vara nog försiktig. Jag tror att han kommer bli en bra pappa min bror. Han kommer lära sin son/dotter allt som finns att veta om att respektera köksmaskiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar