Face your fear - del 1

Hej världen.

Jag är rädd för många saker. Som min sambo ofta poängterar; jag är en liten tönt.
Idag tänkte jag berätta om av av mina rädslor nämligen...


... den orangea knappen på guitar hero!!
Första gången jag testade guitar hero tror jag att det var tvåan jag spelade. Det var hemma hos kollektivet Härén/Palm/Norin osv. i Tönsberg och då var jag rädd för alla knapparna.
Sen testade jag GH 3 till xbox nån gång förra året, och strax efter så köpte vi det till PS3. Jag har alltså i ett år spelat på medium, och totalvägrat varje gång nån tyckt att jag ska spela på hard, pga. rädslan för att behöva flytta handen kanske? Inte fan vet jag. Inga av mina rädslor är väl rationella (jag är även bl.a. rädd för vissa pizzerior och för navlar, men det är andra historier)
Hur som helst så tog jag tag i det här i söndags, med strålande resultat. Klarade alla låtar jag provade och tog Tom Morello på första försöket. Nu är min plan att jag ska klara karriären på hard, sen är det fan dags att skaffa ett jobb... eller GH: World tour...

Annars måste jag säga att det är sjuuukt roligt att nästan alla musiker jag känner hatar den där plastgitarren. Jag kan inte för mitt liv förstå varför. HALLÅ, DET ÄR ETT TV-SPEL!!!
Ingen tror att det är samma sak som att spela gitarr på riktigt! Det är dessutom fullt möjligt att spela det på dosan, iaf. på medium. Visst att det är liiite skumt att om man är van att spela en skala på gitarren så blir det istället röd knapp, blå knapp, röd knapp, blå knapp osv., men det är fortfarande två helt olika saker. Jag har fan aldrig hört nån klaga på att det inte är samma sak att trycka på en knapp på en dosa som att slå nån på käften på riktigt när dom spelar beat 'em up. Eller att det inte känns riktigt autentiskt att spela duck hunt till NES jämfört med att fyra av nåt jävla shotgun.
Jag tror helt sonika att alla som har svårt att acceptera det här spelet är folk som inte kan skilja plast från the real deal och då kanske man ska ta och fundera ut om man verkligen är musiker eller inte? Haha, in your face!

Annars har jag deklarerat i Norge via internet idag, samt pratat i telefon med alla i min familj om helt skilda saker. Känner mig mycket nöjd med min dag.

Nu ska jag dricka saft och klappa mig på bröstet, som folk säger sig göra när dom är tillfreds.

FPS

First Person Sawing...

Eller för att förtydliga (och ta bort det som kanske var liiite roligt med rubriken) så är det jag som sågar av en stock så den ska bli i lagom stora bitar för en Valborgsbrasa.

Annars har jag adressändrat utan eftersändning, som den daredevil jag är, så om nån känner för att skicka ett brev till mig så bör det adresseras till Essinge Brogata 22, 112 61 Stockholm.
Däremot är det inte där jag bor, så om nån känner för att hälsa på så får man helt enkelt ringa först. Om man har mitt nya mobilnummer.

Det känns lite som att om jag skulle glömma bort vem jag är och vad jag heter (och dessutom glömma mobilen hemma) så skulle ingen kunna hitta mig igen. Det känns både läskigt och lite spännande.

Tärningen är kastad

Efter en tids muttrande, planerande in i absurdum och massa massa fail har jag och Oskar nu skakat både händer och fötter och kommit fram till följande: Vi skiter i det här och flyttar till Sundsvall.
Jag tror att jag har tittat på det här från alla möjliga vinklar och det blir helt enkelt bäst. Vi ska försöka göra nån slags flytt under juni, kanske i flera omgångar med bil så det blir mindre som en flytt och mer som åka lite bil med lådor. Hatar fan att flytta. Ge mig fast inkomst och ett hus nu! Jag vill slå mig neeeeer! Jaja skitsamma. Vi ska iaf. skriva oss hos Karin så att vi kan plugga komvux i juni trots allt. Då kan jag ju säga att jag gjorde nåt med min tid här iaf.

Jag tror att det finns två meningar med livet; att avla och att levla. Tills jag fyllde typ... 12 gjorde jag inget annat än att levla. Sen gick det som sagt utför till allas stora förtret. Förra året vid den här tiden skulle jag nog uppskatta det till att jag låg på typ level 33 (om 99 är det högsta), mest genom fusk (aka Norge), men nu är det som att jag glömde spara och istället står och trampar på level 18 och inte kan klara nåt jävla pussel som tar mig till bossmatchen. Bossen i den här frågan är en examen som gör mig yrkesmässigt oumbärlig.

Annars tog jag upp min karriär på guitar hero 3 idag. Såg inte poängen med att jag spela nåt annat än quickplay efter att Oskar spelat upp nästan alla låtar. Spelade mig från Lay down till Through the fire and flames på tre sekunder och klarade både Slash och sista bossen på första försöket. Övade iofs. på lite battle hos Karin igår kväll. Måste nog våga mig på att spela på hard, men jag är sjukt rädd för den orangea knappen.

Fundering

Ett fenomen som aldrig upphör att förbluffa mig är när fula, fulla och dryga killar sätter sig ner och pratar med snygga, nyktra och sura tjejer på tunnelbanan eller bussen. Varför liksom?
Vad tror dom? Att bara genom att visa intresse för en tjej (som uppenbarligen inte bryr sig) så kommer dom få ligga? Det är så jävla sorgligt. Tjejen sitter och lyssnar på musik och framför henne ramlar nåt fuckface ner och börjar prata. Hon hör inte vad han säger och han fortsätter bara babbla, tills hon ger upp och plockar ut ena luren ur örat. Han frågar henne dom vanliga sakerna (Vem är du, vad gör du, har du kille?) och hon svarar, nervöst och kortfattat. Man vill bara gå fram och säga till henne att vad folk än har tutat i henne, typ att tjejer ska vara trevliga och tillmötesgående, så måste hon inte sitta och lyssna på den där idioten. Det vet hon väl såklart redan om, men är för trevlig och tillmötesgående för att säga ifrån. Så dom sitter där, kanske har nånting gemensamt som dom kan prata om, tills en av dom ska kliva av. Alla, utom killen, hoppas att han hoppar av först. Om hon ska av först ser hon till att hoppa av fort, är det han som ska av så segar han och börjar prata om efterfester. När tjejen på att trevligt och tillmötesgående sätt avböjt så sätter hon oftast i lurarna igen och tittar ut genm fönstret. Men ibland så utbyter man en blick med henne, den där blicken som betyder att hon vet att jag vet att jag skulle betett mig exakt lika trevligt och tillmötesgående om det var mig han börjat prata med.

(ps. om lika snygga killar och tjejer börjar prata med varann på tåg, så kan det ibland bli den mest romantiska början på en relation man kan tänka sig. Som för min bror och hans fästmö. ds)

Fuckin' fuckin' fuckin' shit

Här sitter jag nu, på 91an. Det ser folktomt ut, men så är tyvärr inte fallet. Fan vad jag har svårt för fulla tonåringar! Som skriker, snubblar för ingenting och tjafsar om något Karlsson på taket skulle kalla en världslig sak. Det smärtar mig att veta att jag säkert var lika dryg för 6-7 år sen. Nu identifierar jag mig mer med de medelålders damer som håller extra hårt i handväskan och förtvivlat önskar att dom hade haft vett nog att dra hem tidigare.

The good life

Såhär ser ena väggen ut i sovrummet. Det börjar kanske bli dags att ta tag i det här... Inatt drömde jag att jag var fast i ett parallellt universum tillsammans med Karin och Vladi. Det var som en blandning mellan en medeltida borg och outworld från mortal kombat-filmerna. När jag vaknade gick jag direkt till affären och köpte massa god frukost. Älskar när man kommer från affären med fulla matkassar. Köpte nästan bara ekologiska saker och lyckades dessutom motstå ben&jerry-impulsen(!). Ikväll ska jag scanna in mina betyg hos Karin. Här ska pluggas!

Det billiga livet

Nu är jag på väg hem efter en händelserik dag på stan. Jag och Johanna promenerade runt (om nu upp och ner längs götgatan räknas) och när vi gick in på h&m så hängde den där; klänningen jag trånade efter i januari. Den som skulle bli lösningen på alla mina problem och ge mig evig lycka. Dessutom för halva priset. Efter att ha provat den kunde jag konstatera att jag aldrig kommer hitta ett mer illasittande plagg i mitt liv. Känslan av att kunna ruska av mig tanken på den perfekta klänningen gjorde min dag. Kom precis på att hela den här beskrivningen skulle passa lika på nån som fått hångla med nåt span. Klänningen = svåra killen i parallellklassen. Har varit hos Richard nu och fixat gardiner. Han syr nya i parti och minut och har bara ett fönster att hänga dom i, så han har byggt upp ett lager i nån kista. Ska få låna dom (tyget på bilden) tills vi flyttar i juni. Att säga att jag fortfarande är dyr i drift vore lögn och förtal. Ps. Sitter på en bänk och skriver klart nu. Jag är en sån tönt, haha. Ds

Medelmåttig

Såhär ser jag ut när jag står kl 1 på natten, i oredan som utgör mitt hem och funderar på vad fan det ska bli av mig. Räknade ut att mitt snitt från gymnasiet är futtiga 13,8. När jag pluggat upp det jag ska kommer jag väl komma närmare 17, men det är fortfarande tattigt. Det lutar förresten mot att vi flyttar till Sundsvall i slutet på juni. Börjar lessna på stressen det innebär att försöka leva ett drägligt i Sthlm. Bättre att flytta till Norrland på en gång och skaffa ett hus, en bäs och ett jobb som kommer få mig att gå i förtidspension. Som att rycka av ett plåster typ. Närå, jag vill bara ha en lägenhet där vi kan bo längre än typ... 20 minuter. Vill man ha en sån i Sthlm får man betala med sin värdighet eller sälja sina njurar typ.

The Fog

Idag åkte jag och pappa upp på södra berget för att se på den maffiga utsikten. Vi såg inte så mycket alls faktiskt.

Bloggtorkan

Det började en dag när BBB stängde av internet två dagar för tidigt, det fortsatte med att vi planerade en flytt, flyttade, väntade på nytt modem osv. och urartade när vi inte hittade uttaget till nätverkskabeln.

Nu sitter jag hur som helst hemma hos min far. Igår bakade vi en kladdkaka, sjöng och spelade gitarr samt pratade om livet tills klockan var kvart i 3 på natten.
Det bästa man kan göra i livet som B-människa är att hitta andra B-människor att umgås med när alla A-människor gått och lagt sig för flera timmar sedan.
Idag har vi gått omkring i Sundsvall och kollat på stan. Här kan man ju bo om man vill, det är inte så illa som man skulle kunna tro. Det sitter spexiga neonljus på fabriksskorstenarna och det spelas musik ur högtalare i gångtunnlarna. Tjustigt, tjusigt som Vargen skulle sagt.

Slutligen vill jag informera om något som vissa, men långt ifrån alla vet om. Något som fick min pappa att fundera över hur hans liv hade sett ut om han fått informationen för 40 år sedan.
Det handlar alltså om gladpack, eller plastfolie. Ingen jag hittills sagt det till har vetat om det här: Om du trycker in en liten flik som sitter på båda kortändarna av förpackningen till plastfolien så ramlar den inte ur varenda jävla gång du ska riva av en bit.

Visste ni det va?

Kommer troligen skriva oftare nu, uttaget satt dolt under en lucka ovanför ytterdörren.
Jag har aldrig varit en hejare på fågel, fisk eller mittimellan.