Insomnius deluxus

När jag var liten hade jag oftast svårt att sova. Jag brukade få sagoläsning, ryggklining och sen slog dom på ett kassettband. När A-sidan var slut ropade jag "vääänd baaand", ofta med motiveringen att jag låg så bra och precis var på väg att somna. Såhär i efterhand har jag fått reda på att jag brukade bli fastbunden i sängen för att jag inte skulle klia på mina eksem, så det började nog med att jag inte kunde vända band själv.
Ibland hade min familj te och smörgås-häng på kvällen efter att jag lagt mig, och hade jag fortfarande inte somnat efter B-sidan så brukade jag tassa ner och sitta i nåns knä en liten stund. Sen fick jag en kort ryggklining och pang tjong i med ett nytt band.
Ibland hjälpte inte ens det. Då tog jag till min fars visdomsord; spring ett varv runt huset! Om det var sommar så sprang jag barfota i min pyjamas. Runt, runt, ibland kunde jag springa 5 varv. Sen borstade jag bort grässtråna från fotsulorna och sprang upp och slängde mig under täcket. När flåset lagt sig och jag börjat få upp värmen kunde jag oftast somna, kunde jag inte det då så brukade jag nog börja gråta.

Den där dagen som kortet här uppe togs känns som en dag då jag hade kunnat springa runt huset. Jag vill gärna tänka att lilla Anja (som jag minns henne) finns kvar i mig nånstans. Ibland ser jag henne lite flyktigt, som en tidig vårdag på promenad med sin bästa kompis, men i 9 fall av 10 lyser hon med sin frånvaro. Istället har jag tagit över, och jag springer inte runt huset, jag sätter mig vid datorn och skriver det här.