I onsdags var dag 3/21 med minimalt intag av kolhydrater. Det står i min bok att jag ska promenera en halvtimme på morgonen innan frukost, så då gör jag det, Quasimodo-style.
Lyssnade på Lars Ohly vid Medborgarplatsen, köpte galltvål och strumpbyxor, sen tog jag tunnelbanan hem igen. Lyckades vara ute och surra omkring till kl 13:30.
Drog hem och fixade frukost. Om jag var du skulle jag vara avundsjuk på den. Sen mötte jag upp Karin och vi drog och hämtade Dante på förskolan.
Vi hängde i Tessinparken tills Nina kom. Sen drog jag och Karin vidare till Kronobergsparken och träffade en massa fint folk.
Efter att jag, Annapopen, Richard, Johanna, Elin, Erik och Karin jagat solskenet runt hela jävla parken i 3 timmar kastade vi in handduken. Jag, Karin och Richard drog hem till honom och spelade singstar och kollade på hemska bilder på efterfesten.com, sen lyckades vi komma fram till att det är 0 GI i vitt vin och ren vodka. Richard sa att han hatade oss om vi inte drog ut med honom och så kan man ju inte ha det, så vi följde med honom till F12.
Karin kör sin nya Jag hatar min för korta lugg-pose.
Jag kör min nya Underbett, snuständer och 2 vodkashots-pose.
Richard sprang mest runt och minglade och när han hade minglat klart så drog vi till mcdonalds, där jag köpte en cheeseburgare utan bröd. Sen drog jag hem och fyllediskade till kl 4.
Jag kommer från en familj bestående av 6 personer och växte upp i ett hus som hade 4 sovrum. Min mamma har berättat att jag drog ut mig säng i hallen när jag var 2 år och sa "nu flyttar jag". Så så blev det, jag bodde där på hallen med vita tyglängder som väggar tills jag fyllde 10. Det var då min stackars syster blev utan rum hemma och mina bröder äntligen fick slippa dela på ett rum på 12 kvm. Sen flyttade ju alla på riktigt en efter en, och när Nina, Mårten och David hade flyttat var det helt plötsligt inte så trångt längre. Sen gick det två år och så flyttade jag och mamma. I slutet på 2006 kastade även pappa in handduken och så gick det till när hela familjen Wahlund lämnade Ljusdal.
Vad jag ville säga om det här var ju egentligen att den här trångboddheten som rådde i typ 10 år minst är nog något som förföljt oss allihop. Betänk att jag är yngst av alla dessa personer och att vi allihop har bosatt oss i 2:or, utom Mårten som lyxat till det med en 3:a. Alltså, seriöst! När min mamma var 27 skaffade dom huset med 4 sovrum, varför följer inget exemplet? Jag ser egentligen alla mina familjemedlemmar som potentiella husägare (utom pappa som tycker att gräsmattor gör sig bäst täckta med asfalt), men av nån anledning så vill alla fortsätta med det här att sova på madrasser, i uthyrningsrum, på soffor osv osv.
Tills det skrevs ett blogginlägg av min bror (eller hans fästmö) om ett sug efter ett radhus. Inlägget i fråga kommenterades av min syster som sa nåt om att hon inte ville vara sämre.
Jag ser alltså äntligen ljuset i slutet av skumgummimadrass-tunneln! Tänk att kunna hälsa på sina föräldrar utan att skedas med Oskar på en 90-madrass, eller vinkel-tåflörtas i en hörnsoffa! Är det ens möjligt?
Vi håller tummarna allihop. Remember kids; ju yngre ni är när ni köper hus, desto fler år hinner ni betala av lånet innan ni får för er att sälja det igen dvs. ni får mer pluring.
En väldigt kort rad (bestående av bara mig) kom och sjöng med frukost.
Glad lucia/ninja/födelsedagsvuxen
Jag bakade en tårta med köpta bottnar, både maräng och sockerkaka. Pinigt, men tydligen gott. Gjord med jordgubbssylt, mosade bananer, chokladfrosting, laktosfri grädde och jordgubbar. Mest pinigt: jordgubbarna var från Italien!
Jag och svärfar foto-fightas.Tyvärr den enda dugliga bilden från fikat, vilket säger en del.
Karin kom så vi kunde stötta varandra under en svår kolhydratsfri dag. Simon, Danne och Arvid kom också. I förgrunden ser man den fina buketten som Oskar fick av sin far.
Munsårsplåster = vågar vara med på bild
Det spelades neger och president, PK-namn på kortspelet efterlyses.
Peter kom förbi
Nintendo-nerds!
Sen gick alla hem, eftersom vi förvandlades till Silent Hill-monster.
Eller idioter kanske?
Grattis på födelsedagen poiski, jag blir nog mer kär i dig för varje år som går.
Jag och min syster bestämde förra veckan att vi skulle grilla på fredagen tillsammans med våra män. Vet inte om Dante räknas som en man riktigt än, men jaja. Det bestämdes alltså innan universum fick för sig att slänga regn över Sthlm. Skitsamma, tänkte vi och drog iväg ändå.
Jonas hade rekat lite i förväg och vi flydde under paraplyer till nåt vindskydd bredvid kaknästornet.
Vad Dante gjorde säger ju sig självt; låtsassov så han skulle slippa vara grillmaster.
Jag var upptagen med att ta kort på mig själv.
Oskar lekte grill
Jonas lekte ninja
Nina lekte magiker
Aja, sen åt vi och solen tittade fram en lite stund. Den största förlusten var att jag tappade typ hälften av min flintastek på gruset. Fick äta upp hälften av den halvan jag hade kvar innan jag fick plats med potatissallad på tallriken.
Kött- och sällskapsmässigt var det en fin dag kan man säga.
Så fort det har blivit nåt fel på mig har jag alltid tyckt otroligt synd om mig själv. Det blir liksom för mycket av en krock, eftersom ett av mina mål med en vanlig dag är att inte se helt förjävlig ut och alla sjukdomar får mig att se ut som en spetälsk byfåne med drog- och hygienproblem. Jag har iaf. stannat inne och lovat mig själv att så fort jag kan andas genom näsan/svälja utan att grina/se ljus utan att huvet sprängs osv. så ska jag verkligen vara tacksam över det. Dra djupa andetag och vara jävligt nöjd. Men som av nån händelse försvinner den tacksamheten ungefär samtidigt som sjukdomen, och det känns ganska roligt när man kommer på det igen. Drog några andetag genom näsan nyss och försökte tänka mig hur jag skulle må om min näsa var uppsvälld och röd som på en alkoholiserad gubbe, full med snor och hela jag skulle vara ful och ämlig. Så svårt att föreställa sig.
Skitsamma, nu är det iaf. samma visa igen. Jag har fått ett munsår, vars placering får mig att se ut som ett drygt barn som inte växt i sina framtänder, och jag kan inte säga B, P eller M utan att nudda såret så det sviiiiider. Blir alltså V, F och N istället. Pratar som jag vet inte, en gnu? Således lovar jag mig själv att så fort det läker ska jag använda cerat varje dag och vara snäll mot mina läppar, pussa Oskar oftare för att jag kommer kunna (vi pussas typ som socitetsdamer i Frankrike nu) och yada yada yada.
Vad jag ville komma fram till: Jag är en självcentrerad hycklare.
Bjuder på en bild på mig och Oskar när vi var snudd på defekt-fria i vintras
Idag tittade vi på Stranger than fiction (bästa filmen nånsin, hett filmtips till alla som missat den) och det finns ingen film som gör en så sugen på mjölk och kakor som den. Precis som efter förra gången jag såg den så måste jag ju alltså ställa mig och baka. Jag tänkte först göra vanliga havrekakor, men vi hade varken choklad eller russin hemma och då blir dom ju rätttråkiga. Jag tänkte iaf. på vad vi faktiskt hade hemma och hör och häpna; jag kom på ett eget recept! Kakorna blev dessutom sinnessjukt goda och sharing is caring så här kommer receptet.
(Att döpa menlösa saker är nåt av det svåraste jag vet. Det är snudd på omöjligt för mig att spela Harvest Moon eftersom man ska döpa mer eller mindre allt man kommer i kontakt med, och jag vet att jag aldrig i mitt liv kommer komma på ett tillräckligt bra namn till dom här. Därför är det med en klump i bröstet och en tår i ögat jag helt enkelt döper dom till:)
Anjakakor
100 g smör 2 dl socker 1 ägg Typ 1 dl osötat jordnötssmör 1 msk vaniljsocker (inte vanillin-tjafs) ½ tsk bakpulver 1½ dl vetemjöl (ännu hellre dinkel) 1 dl havregryn ½dl kakao Lite valnötter
Sätt ugnen på 175 grader. Rör smör och socker poröst/luftigt. Blanda i jordnötssmöret, ägget och vaniljsockret och rör till en slät smet/röra/blaha. Blanda i mjöl, havregryn och kakao och rör tills det ser bra ut. Lägg ett bakplåtspapper på en plåt och rulla smeten till så stora bollar du känner för, typ 4 cm i diameter kanske, lägg dom på lagom avstånd från varann, platta till dom och tryck ner en hel eller en halv valnöt i mitten. Grädda i mitten av ugnen i ca 15 minuter och låt sen svalna på plåten (eller galler om man inte glömde det i ugnen så det var svinhett...)
Drick lite mjölk till och ät dom nygräddade, hur dom smakar imorrn vete fan.
Idag såg det inte så ljust ut för mig och mina 20 000 utlovade steg. Det blev ingen promenad med Karin, hon hade blivit sjuk och vädret var dessutom kasst. När klockan var 23:30 satt jag hemma hos Richard med ynka 7000 steg och hade mer eller mindre gett upp hoppet. Men icke! Vi gick ut på promenad och gick hela vägen från honom till mig. Eller ja, Richard gick med till Gullmarsplan, och sen han hoppat på bussen stod jag där och kände mig vilsen. Tack gode gud för google maps i mobilen! Snubblade runt kring hammarbybacken i typ 10 minuter innan jag kom på rätt spår. När jag kom instapplandes med självmordsbenägna fötter (inte helt olikt gårdagen) så visade stegmätaren på 20 336! Victory is mine! Nu blir det fotmassage och högläsning ur brott och straff. Igår körde jag på läsningen och Oskar massagen, men som ni kanske förstår är det ganska svårt att uttala ryska namn (inte för att det är så lätt ändå) när nån trycker tummarna mot ens ack så ömma hälar, så ikväll blir det byte.
Dagens bästa var iaf. mina nya solglasögon! Här kommer dom inte riktigt till sin rätt, kortet är trots allt taget mitt i natten i ett rum upplyst av en glödlampa, men man kan ju tänka sig. Var lite osäker på färgen först, tänkte att det inte skulle matcha min garderob, men alla som sett det övriga urvalet av färger jag brukar ha på mig kan nog konstatera att det är rätt svårt att missmatcha.
Idag bestämde jag mig för att börja använda min stegräknare igen. Använde den rätt flitigt förra året och det fick ju en onekligen att börja röra sig mer. En hemma-söndag när man bara sitter och spelar tv-spel (typ 224 steg) får en ju inte direkt att känna sig fit och het direkt. Så jag tänkte på mina glorydays förra året, när jag utan problem spatserade omkring i mina ballerinaskor från h&m (dvs. en total jävla mardröm för någon med djup hålfot) och lätt kom upp i 20 000 steg på en dag, och tänkte att ja va fan, jag gör ju inget om dagarna så 30 000 steg kan man ju lätt fixa.
not.
Fy jävla helvete vad ont i fötterna jag har! Har gått från djurgårdsbron, strandvägen och nåt mer fram till vasabron, genom gamla stan, götgatan, katarina bangata ner till nån hamn, vidare bortåt östra delen av nedre söder (vägrar kalla det för SoFo, den dagen jag säger sånt går jag och hänger mig) och över nån bro till hammarby sjöstad, vidare bort till sickla udde. Där tog det glada promenadhumöret slut för min stackars systerson (han åkte f.ö. vagn hela vägen) så vi tog tvärbanan till gullmarsplan och vidare hem därifrån. Sen drog jag till Simon och mötte upp Oskar och vi kom nyss hem. Vet ni vad den här dödsdagen gav mig? 16 545 steg! Det är ju helt klart att mina arbetslösa dagar har haft skadlig inverkan på mina annars så härdade fotsulor, för nu vill dom lägga sig i en blodig pöl och dö.
Hur som helst, imorrn ska jag och Karin på promenad. Eventuellt ovan nämnda sträcka in reverse. Minst 20 000 steg, annars skäms jag.
Jag har kommit till en liten, men kanske betydelsefull, insikt om mig själv. Jag tycker det är helt sjukt roligt att ramla! Älskar känslan av att flyga omkull, inte veta hur det gick till samt inte veta hur ont man kommer få. Jag är vanligtvis otroligt kontrollerad i allt jag gör. Tycker om att ha överblick över saker och veta hur jag ska ta mig framåt i livet, planera hur jag ska styra saker för att dom ska vara bra om 5 år och sådär... Det kan bli ganska tärande att vilja lyckas med allt, och ramlar man omkull så har man ju misslyckats med en av dom mest basala sakerna i livet ffs. Jag önskar alltid att jag var lite modigare, kanske att jag kunde våga lära mig åka skateboard eller nåt, och nu känns det som att jag kanske kommer våga prova. Kanske i sommar.
Fram tills dess så ska jag fortsätta med ett av mina stora nöjen; stå i mitten av långa stadsbussar (på snurrplattan), kränga fram och tillbaka och hålla i mig för glatta livet, men i hemlighet hoppas att på en tvärbromsning så jag flyger åt helvete.
Ibland dyker det upp information och bra idéer som gör att man på en gång känner "shit, nu kommer nånting verkligen att hända". Kanske inte över en natt, men att man är på väg mot nåt bättre. En av dom dagarna var när nån kläckte den underbara idéen att kalla tjejers kön för snippa. Det matchar med snopp, låter bra och är väldigt neutralt. De allra flesta tjejer jag känner har haft det lika jobbigt som jag så fort de ska säga nåt som har med sitt eget (eller nån annan tjejs) kön att göra och har väl också hört en miljard olika idiotiska benämningar. De "förslag" jag fått från vuxna, utbildade människor under min uppväxt har bland annat varit (utan inbördes dumhets-ordning)
- Kissemurra (VA?? vaaa?? Långt, för tankarna till katter. Inte ok.) - Höna (Återigen nån slags djur-parallell. Varför? Det har inget med djur att göra!) - Mus (Jag blir bara så jävla trött. Återigen, VARFÖR DJUR?) - Där nere (Att säga "där nere" till ett barn skapar bara förvirring. Alla kroppsdelar är "där nere" om man tittar neråt lix. Kan lika gärna syfta på ett knä eller nån ljumske) - Mellan benen (Nu börjar det ju likna nåt. Man kan ju räkna ut ungefär vad folk pratar om men liksom, varför? Jag kallar ju inte mitt huvud för "ovanför halsen". Det är ju bara dumt.
Listan kan göras lååång, men inget ord har varit bra. Vem vill säga fitta? Vem vill säga underliv? Hur som helst så kändes det helt naturligt för mig att i vintras fråga alla småtjejer på förskolan om dom torkat snippan och tvättat händerna när dom kom från toaletten. Så jävla skönt, befriande och underbart att få säga ett riktigt ord till dom! Ett ord dom kan växa upp med, ta vara på och använda som det mest naturliga i världen. Slippa växa upp med diffusa begrepp som "där nere" eller "mellan benen" och framförallt, slippa tänka att det är en hemlig och förbjuden kroppsdel eftersom ingen pratar om den.
Hur som helst så kände jag väl ett liknande lyckorus när jag läste att RFSU nu introducerar ordet slidkrans istället för det korkade ordet mödomshinna. Så jävla rätt! Nu kan jag inte riktigt förstå till fullo vad det faktiskt innebär för unga tjejer, dels för att jag inte direkt är på väg att "förlora oskulden" (f.ö. ännu ett korkat, diffust uttryck som borde vara nästa grej på förändringslistan) och dels för att alla i min ändå bekantskapskrets är ok med att unga tjejer vill ligga innan dom gifter sig, om dom nu ens planerar att nånsin göra det. Däremot är det uppfriskande när man med det här nya ordet slår hål på korkade myter som föreslår att slidkransen är nån magisk försegling som man måste beskydda med alla medel. Typ inte använda tampong, inte rida eller sporta för mycket, inte onanera för seriöst och gud vet vad. Det värsta är väl ändå den förväntade blödningen. Det står om allt det här och mycket mer i den underbara folder som RFSU släppte samtidigt som ordet.
Den finns som PDF-fil att läsa här. Det tycker jag alla borde göra och sen aldrig nånsin mer säga ordet mödomshinna, speciellt inte till sina barn, elever, småsyskon eller ja... nån egentligen.
Roligaste sättet att röra om i grytan är den nya sporten att "dela ut poäng". Det är ju upp till var och en om man vill räkna ihop alla poäng i slutändan eller inte, men jag tycker iaf. att spexet sitter i själva utdelningen. Det finns 3 olika typer av poäng
Man delar ut 5, 10 eller 15 poäng beroende på hur illa eller bra det som sagts/gjorts har varit. Man kan även slänga in 20 poäng om det blir för illa, men då är det kanske bäst att kalla det sexuella trakasserier istället och anmäla till polisen eller chefen. Jaja, man kan iaf dra exempel.
Säga att blommiga hårband är tjejiga (som jag råkade göra) = 5 SP Säga att inga killar kan prata om känslor (som jag också råkade göra...) = 10 GP Dela på föräldraledigheten 50/50 = 15 JP
Sådär, nu kan alla reglerna och det är bara att springa ut och börja jävlas. Roligast är hur ställd man själv blir när man får smaka på leken man uppfunnit...
Vissa har ju sån tur att dom skrattar varje dag. Jag skrattar förvisso ofta och gärna, men sällan hjärtligt och länge. Det är liksom nån slags spärr i mitt huvud som gör att jag alltid tycker att saker är bara lagom roligt. Man fnissar, men kan fortfarande prata och agera normalt. Karin däremot börjar ofta skratta så hon gråter, inte kan andas och mest ligger i en hög och krälar. Är det nåt man borde skratta hjärtligt åt så är det att se Karin skratta hjärtligt om man säger så.
Hur som helst så ska jag presentera dom två saker som hittills i år har fått mig att få Karin-liknande skrattanfall att jag trodde jag skulle sprängas eller tappa förståndet.
1. Kelso och hans far under carrieer day på that 70's show.
2. När Simon sa nåt om brunsås på pizza och jag helt plötsligt ser framför mig nåt sånt här:
När man bara ser det såhär är det ju inte så kul, men föreställ er en "pärpizza" som är inbakad, med brunsås, köttbullar och saltgurka. Det är ju så jävla stört! Hahahaha!
Idag bestämde jag mig för att ta tag i det här med min nästa tatuering, så jag och Karin åkte till Swahili Bob's för att kolla lite. Fick reda på att det jag vill göra kommer kosta typ 2000-2500 kr nånting, och det är ju lite mer än vad jag har (tatueringspengar från mitt jobb i Norge när jag slutade + lite pengar sparade för ändamålet). Känns lite drygt, jag hade verkligen peppat upp mig för att boka en tid. Eller ja, det är väl inte omöjligt heller. Jag skulle kunna sälja nåt kanske. Nån som vill köpa nåt?
Förutom det bakslaget så ser det ut att bli en fin helg. Först födelsedagskalas för Nina och Dante runt lunch imorrn, sen födelsedagsfest för Karin på kvällen. Kommer nog bli maffigt. Eller ja... Jag känner mig sjukt opepp och har seriöst svårt att känna mig exhalterad över det ena eller det andra. Det kanske beror på våren?
Inatt drömde jag att jag tog studenten i Hudik 2005, dvs. med den årgång jag skulle gått ut med egentligen. Det var hur shyst som helst! Alla var där; Erik, Linus, Fredrik, Karin, Johanna osv osv. Alla såg ut typ som dom gjorde då, utom jag som hade svart och vitrandigt hår. Fult som stryk. Sen drog jag och Karin hem till henne (hon bodde märligt nog på Lilla Essingen...) och pratade med Linus via skype + webcam. Det var det bästa! Linus, om du skulle läsa det här, jag och Karin vill prata med dig på skype nån dag! Vi saknar dig!
Annars ringde en kvinna för 10 minuter sen och erbjöd mig sommarjobb i Sundsvall från 13 juli. Yeey!
Den här gamla klassikern får bli dagens ledstjärna, mest för titeln.
- Att Oskar efter 4 timmars panikångest lyckades beställa en s.k Fightstick, det brann ju i knutarna. - Äta lunch på Pierrot. - Kunnat kissa utan att vilja dö vid ett tillfälle idag. Guld värt. - Fint telefonsamtal med Kurrekurt. Eventuell resa till Grisslehamn nästa vecka. - God mat, tårta och allt som hör till hos systeryster
Dagens 5 sämsta:
- Folk som i vuxen ålder säger "mnåå, gumman!", "trött i ögat", "kjamiz" osv. Inte ok. - Att Oskar blev så dödstrött att han åkte hem och däckade kl 17 - Missade att deklarera de 4700 kr jag tjänade på extraknäcket i Norge. Kan bli katastrof. - Alla fimpluktande, mobilpratande mammor med barn på stan. Vad gör papporna? - Mina vader som verkar ha gett upp livet. Halta i tre dagar är ingen hit.
Nu ska jag sova tänkte jag. Vad passar då bättre än det här soundtracket?
Igår hade jag en fin kväll. Åt choklad och tittade på när Oskar spelade guitar hero. Jag tog även två värktabletter, och eftersom jag inte riktigt kan hantera smärtstillande så däckade jag. Oskar väckte mig efter en stund och sen smörjde han mig med tigerbalsam och högläste Brott och straff. Måste nog ta mig i kragen och läsa lite Dostojevskij som resten av bekantskapskretsen. Även att Oskar inte orkar läsa alla ryska namn så han kallar dom för Marmelad och annat tok. Mycket underhållande att lyssna på. Fick tillbaka aptiten mitt i natten och firade med midnightsnack i form av stekt laxfilé med mosad potatis. Fint för mig som knappt åt nåt på hela dagen igår. Sen drog vi på oss prestationsbrallorna och sökte typ 7 lägenheter i Sundsvall. Jag sökte dessutom sommarjobb i juli. Får hoppas att det går bra. Det känns lite overkligt att vi ska flytta ändå. Det beror helt på vilka man pratar med. När jag pratar med mamma, pappa, David och Johanna känns det som världens bästa idé. Däremot när Paula, Simon, Karin mfl. tycker att det är det dummaste dom hört så blir man mer tveksam. Inte för att det är uppe för diskussion ändå. Vi kommer flytta, hur vi trivs är väl däremot en annan femma.
Idag fick Oskar löjligt mycket pengar i aktivitetsstöd, så nu ska vi fira med att fika på stan, hämta posten i Beckomberga samt åka på kalas hos min pärla till storasyster, som bli ännu större idag. Jag känner mig lika pepp som den här låten. Vet att jag gjorde reklam för den även i januari, men ingen kan ju påstå att den sänker humöret, eller hur?
Alla mina drömmar slog in. Jag är hemma igen, okräkt och med mina tabletter. Varför gjorde jag inte det här för flera dagar sen? Läkaren sa att det var en allvarlig infektion och jag fick tabletter för 8 dagar istället för 5. Dagens dum i huvet-pris går till mig själv. Jag fick choklad av mamma som hon gissningsvis köpte på planet på väg hem från Spanien. Ska festa loss med den ikväll medan jag vältrar mig i smärta och självömkan.
Här på cityakuten sitter jag och min urinvägsinfektion och väntar på att det ska bli vår tur. Vaknade med sjuka ryggsmärtor imorse, sen åkte jag iväg till centralen för att träffa mamma innan kören. På vägen fick jag frossa och när jag kom fram var jag nära att kräkas. Det var kanske då jag fattade att det var allvar, jag kräks ju fan aldrig. Jag hoppas på antibiotika och att jag kommer hem igen utan att spy. Håll tummarna ni med.
Jag insåg vilket behov jag hade av att spy galla över vad tiden gjort med en av de bästa spelserierna som gjorts. Till historien hör även att jag aldrig själv spelat spelen, jag har helt enkelt varit för jävla rädd. Även att det var låst kamera förr, och den galna styrningen blev för mycket för mig att hantera i kombination med alla zombies. Här kommer iaf. nån slags nostalgitripp.
Kort kuriosa: Umbrella Corp. är alltid bovarna. Dom har utvecklat T-virus, senare G-virus och T:Veronica-virus. Deras mål är att göra skitbra bioweapons, men det går alltid åt helvete. Hjältarna är (nästan) alltid Jill Valentine, Chris Redfield, Leon Kennedy eller Claire Redfield och målet är allt som oftast att överleva.
Anyway, det var såhär det började. Jag var 11 år och vi hade av nån anledning ett playstation i huset. Kan ha varit Mårtens. Jag satte mig ner och tittade och det här var vad jag såg:
Fan vad rädd man var! Redan där! Det är första zombien man ser i Resident Evil. Det handlade om Jill (eller Chris om man var modigare och spelade på hard), medlemmar av specialstyrkan S.T.A.R.S, som skulle åka till ett mansion och kolla upp varför alla bara dog och försvann där typ. Jag och min eminenta tv-spelskompis Richard spelade hela spelet hos honom. Det var bara bra om man var två på den tiden eftersom det var så mycket pussel, koder och information man skulle minnas. Det var bland annat det som gjorde spelen till vad dom var. Efter att bara ha mött sega zombies och nån boss, samt pusslat sig fram och tillbaka utanför huset kommer helt plötsligt en cutscene som ser ut såhär:
OMG! En hunter! Det man ser på filmen är att den spinger efter en samma väg som man just gått och att den är snabb som ett helvete. Skräcken man kände då alltså... Ojojoj... Jag kan erkänna att det är lite löjligt såhär 12 år senare, remaken till GC är bättre.
Sen kom tvåan, som handlade om Claire (Chris syster) och Leon, och det utspelade sig i Raccoon City, en stad nära det mansion där man ränner runt i ettan. Här är en maffig trailer
I trean handlar det om Jill igen. Hon ränner också runt i Racoon city och blir förföljd av "Nemesis" som är inställd på att döda alla från S.T.A.R.S. Man hör honom till och med rossla fram det i den här videon
Sen kom Code:Veronica. Det utspelar sig på Antarktis och innehåller bland annat den galna mannen Alfred som klär ut sig till sin syster Alexia ibland. Alexia i sin tur ligger i nån slags cryochamber sen 10 år tillbaka eller så och allt det här blir förstås hysteriskt spännande, när man slänger in Lite Umbrella och lite monster.
Innan allt gick ut helvete så släpptes även Zero (som man förstår av namnet är det vad som hände innan ettan), samt en remake av ettan till GC + en massa chronicles- och survivor-spel som jag inte vet om nån har spelat.
Sen kom Resident Evil 4. Det står nåt på baksidan om att man ska glömma allt man vet om RE, inklusive Umbrella och Zombies, som att det skulle vara nåt positivt. Det är det ju inte kan man säga. Visst, det är snyggt och bra, men inte mycket mer än så. Hörde att capcom fick mycket kritik för alla pussel, så då drog dom ner på dom. Smart drag där, jävla idioter.
Femman har jag ju redan sågat, så jag skriver en top 5 lista på mina 5 bästa RE-minnen istället. Utan inbördes ordning.
1. När hundarna hoppar in genom fönstren i ettan 2. När man får se hur råttorna spred viruset till Raccoon City 3. Att det jämt ska sluta med en helikopter och en Rocket Launcher 4. Växten man ska ha ihjäl i ettan 5. Alla dokument och all information som gradvis växer fram. Det är f.ö. det enda som är bra med 5:an, för där finns en förteckning över allt sånt.
Nu betvivlar jag att nån läst allt det här, men skitsamma, jag skrev det mest för min egen skull. Jag kommer garanterat fortsätta tycka det är roligt när spelen kommer, men den skräckblandade entusiasmen är för längesen försvunnen. Det finns väl bara en till sak att skriva:
Det här är i stort sett vad jag har gjort idag. Jag och Oskar rensade lite bland våra spel för att han skulle kunna köpa RE 5, men han kunde ju mer eller mindre bara fortsatt spela Unreal. Roligt att media pga. det här spelet anklagat capcom för att vara rasister, men ingen anklagar dom för att vara körda i huvet och totalt byta genre på en av sina största spelserier. Det är ju sjukt att man kan ta en survival horror-spelserie och sen bara twista det till typ FPS/action/crap. Det löjligaste är nästan att spelet kryllar av bossar som är höga som hus, och sen har lysande röda bölder på sig. En efterbliven ekorre kan ju räkna ut vart man ska sikta! Vart är skräcken??? Jag minns att det brukade infinna sig en suck av lättnad när det äntligen dök upp en magnum eller ett shotgun, men i det här spelet finns det typ 3 av varje, plus hand- och machineguns i överflöd. Det är inte frågan om hur man får ihjäl fienderna, det är hur man vill få ihjäl dom. Jag skulle bli sjukt nöjd om nån bara erkände att dom har tagit RE-seriens namn för sin popularitet och sen gjort den mer kommersiellt gångbar, istället för att spotta ur sig nåt jävla skit till story som ingen bryr sig om. Det var illa nog i 4:an lix, varför göra det värre? Så jävla löjligt att dom även gått ifrån virus till parasiter, ingen är rädd för parasiter för fan! Nä... jaja. Det har var ju inte vad jag skulle skriva om egentligen... Kan ju visa en bild på den/det enda man blir någorlunda rädd för på hela spelet.
Det jag ville komma fram till var iaf. att vi rensade bort 4 spel var i hopp om att få typ 500 spänn, men vi fick 1580! Skaffade ett trade-in kort på game, kan ha varit därför. Hur som helst så köpte jag No more heroes, som jag suktat efter sen det släpptes. Där kan man prata om maffigt spel. Jag kan inte ens komma på vad jag ska skriva för att övertyga er om hur bra det är, det är självklart så fort man ser det. Spela det så fattar ni. Ja, gör det!
Igår firade jag in våren på Sillvik (värsta villan som disponeras av KUR) tillsammans med min kör. Det var vårstämning som fan. Vi hade fått klartecken på vår lilla brasa av en brandman och vi sjöng allt som man vill lyssna på och sjunga en Valborgs-kväll. Min nya vårsångs-favorit är "Now is the month of Maying", som låter t.ex. såhär
När jag var liten firade vi alltid Valborg hos mina kusiner i Motala. Det var fina tider. Jag hade mina små tändstickor som brann i olika färger (bengalisk eld?) och tittade på majbrasan och lyssnade på manskören. Det är väl typ så en lyckad kväll ska se ut typ... det och fyrverkerier.
Med dom minnena i åtanke blir man lite tom i hjärtat när man kommer tillbaka in till Stockholm och ser andras tips på en lyckad kväll, t.ex. slagsmål, rödsprängda och tomma ögon , spya och massa massa alkohol. Jag kan fan inte komma över hur obehagliga alla (inkl. jag själv) blir bara dom får dricka lite. Jag skulle vilja gå på en fest där folk dricker sangria (dricker, inte super sig fulla på det), dansar med varandra (dansar, inte kåtjuckar som hundar) och sjunger sånger som alla kan (sjunger, inte brölar fram halvdana meningar som alla mår bättre av att slippa höra). Fulla människor är oberäknerliga och gör mig sjukligt nervös. Iofs. blir jag nervös av det mesta. Om jag skulle vara någon i Family Guy skulle det säkerligen vara Mort.
Det värsta är att jag vet att det här bara är en period. Förr eller senare kommer jag än en gång att falla för befolkningstrycket (typ som grupptryck, men "gruppen" innefattar nästan alla i Sverige) och bli apad jag med.
Eller som Misfits skulle sagt: give in to what you cannot fight, walk among us
Drog hem och fixade frukost. Om jag var du skulle jag vara avundsjuk på den.
Vi hängde i Tessinparken tills Nina kom. Sen drog jag och Karin vidare till Kronobergsparken och träffade en massa fint folk.
Karin kör sin nya Jag hatar min för korta lugg-pose.
Jag kör min nya Underbett, snuständer och 2 vodkashots-pose.
