Crowded

Jag kommer från en familj bestående av 6 personer och växte upp i ett hus som hade 4 sovrum.
Min mamma har berättat att jag drog ut mig säng i hallen när jag var 2 år och sa "nu flyttar jag". Så så blev det, jag bodde där på hallen med vita tyglängder som väggar tills jag fyllde 10.
Det var då min stackars syster blev utan rum hemma och mina bröder äntligen fick slippa dela på ett rum på 12 kvm. Sen flyttade ju alla på riktigt en efter en, och när Nina, Mårten och David hade flyttat var det helt plötsligt inte så trångt längre. Sen gick det två år och så flyttade jag och mamma. I slutet på 2006 kastade även pappa in handduken och så gick det till när hela familjen Wahlund lämnade Ljusdal.

Vad jag ville säga om det här var ju egentligen att den här trångboddheten som rådde i typ 10 år minst är nog något som förföljt oss allihop. Betänk att jag är yngst av alla dessa personer och att vi allihop har bosatt oss i 2:or, utom Mårten som lyxat till det med en 3:a.
Alltså, seriöst! När min mamma var 27 skaffade dom huset med 4 sovrum, varför följer inget exemplet? Jag ser egentligen alla mina familjemedlemmar som potentiella husägare (utom pappa som tycker att gräsmattor gör sig bäst täckta med asfalt), men av nån anledning så vill alla fortsätta med det här att sova på madrasser, i uthyrningsrum, på soffor osv osv.

Tills det skrevs ett blogginlägg av min bror (eller hans fästmö) om ett sug efter ett radhus. Inlägget i fråga kommenterades av min syster som sa nåt om att hon inte ville vara sämre.

Jag ser alltså äntligen ljuset i slutet av skumgummimadrass-tunneln!
Tänk att kunna hälsa på sina föräldrar utan att skedas med Oskar på en 90-madrass, eller vinkel-tåflörtas i en hörnsoffa! Är det ens möjligt?

Vi håller tummarna allihop.
Remember kids; ju yngre ni är när ni köper hus, desto fler år hinner ni betala av lånet innan ni får för er att sälja det igen dvs. ni får mer pluring.