Defekter

Så fort det har blivit nåt fel på mig har jag alltid tyckt otroligt synd om mig själv. Det blir liksom för mycket av en krock, eftersom ett av mina mål med en vanlig dag är att inte se helt förjävlig ut och alla sjukdomar får mig att se ut som en spetälsk byfåne med drog- och hygienproblem.
Jag har iaf. stannat inne och lovat mig själv att så fort jag kan andas genom näsan/svälja utan att grina/se ljus utan att huvet sprängs osv. så ska jag verkligen vara tacksam över det. Dra djupa andetag och vara jävligt nöjd. Men som av nån händelse försvinner den tacksamheten ungefär samtidigt som sjukdomen, och det känns ganska roligt när man kommer på det igen.
Drog några andetag genom näsan nyss och försökte tänka mig hur jag skulle må om min näsa var uppsvälld och röd som på en alkoholiserad gubbe, full med snor och hela jag skulle vara ful och ämlig. Så svårt att föreställa sig.

Skitsamma, nu är det iaf. samma visa igen. Jag har fått ett munsår, vars placering får mig att se ut som ett drygt barn som inte växt i sina framtänder, och jag kan inte säga B, P eller M utan att nudda såret så det sviiiiider. Blir alltså V, F och N istället. Pratar som jag vet inte, en gnu?
Således lovar jag mig själv att så fort det läker ska jag använda cerat varje dag och vara snäll mot mina läppar, pussa Oskar oftare för att jag kommer kunna (vi pussas typ som socitetsdamer i Frankrike nu) och yada yada yada.

Vad jag ville komma fram till: Jag är en självcentrerad hycklare.

Bjuder på en bild på mig och Oskar när vi var snudd på defekt-fria i vintras